Jag minns allt, som naglarna mot glas. Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt.



Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick, att de känns.
Att det är långt hem
.
Den där pojken jag aldrig kände, som gick på gator jag aldrig såg och tänkte tankar jag aldrig tänkte, under ett tunt och flygigt hår.
Och alla känslor slog och sprängde, hela vardagen full med hål. I en tid då inget hände, i en stad som alltid sov.

Jag kastar stenar i mitt glashus, jag kastar pil i min kuvös. Och så odlar jag min rädsla. Ja, jag sår ständigt nya frön. Och i mitt växthus är jag säker, där växer avund klar och grön. Jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö.

Men älskling vi ska alla en gång dö. Ja, vi ska alla en gång dö.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0