He took my heart and I think he took my soul





Jag slängde kartan till mitt hjärta innan jag hann ge den till dig. Men du hittade dit själv. Du slingrade dig förbi kontrollerna och kom direkt till mål.

Jag önskar att du satt fast som ett plåster, för dom går att dra bort och det gör inte du

◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊


Jag minns hur din hand letade sig fram till min och hur våra fingrar flätades samman..

Jag gillar att tänka på alla våra minnen som vi har tillsammans, varje gång blir jag lika varm i hjärtat. Varje gång får jag samma leende på läpparna. Jag tror att våra finaste minnen är dom innan det blev vi. Hur allt kändes så förbjudet i början. Hur vi tittade på varandra i smyg och minsta sak gav oss fjärilar i magen.
- Han tittar på dig nu. Jag vände mig om och såg dig med ditt allra vackraste leende, riktat mot mig. Mitt hjärta slog volter.
Första beröringarna, första kyssen. Jag minns första gången i ditt tonårsrum. Dina väggar var täckta av vinylskivor och i ena hörnet stog en akustisk gitarr.
- Spelar du? frågade jag. Du nickade lite generat mot mig med ett flin på läpparna. Du fick ett leende tillbaka.


After all this time im still here, that should mean something, shouldn't it?

Jag skulle kunna skriva tusen ord utan att bli klok. Jag skulle kunna skriva tusen ord utan att veta vad jag vill. Utan att hitta svar. Det kvittar om jag skriver en hel bok, det kommer aldrig att finnas tillräckligt med ord till vad jag vill säga dig.

Jag kommer ihåg den där eftermiddagen i april, jag kommer ihåg det som igår



Jag satte mig på din sängkant. Du hade ryggen mot mig och ansiktet mot datorskärmen. Du snurrade från sida till sida på din stol. Det fick mig alltid att minnas när du sa att du köpt den för att du snabbare skulle kunna titta på mig. Så snurrade du ett halvt varv och vi satt nu mittemot varandra. Du kastade en blick ut genom fönstret på dom lekande barnen, kanske önskade du att livet var lika lätt som när man var liten. Ditt ansikte försvann ner i ditt knä och du avbröt mina tankar. 
- Det här funkar inte längre. Mitt hjärta slutade slå.
- Jag önskar att mina känslor var lika starka som förut. Jag hörde honom fortsätta, men jag lyssnade inte utan försvann in i mig själv. Plötsligt märkte jag att han väntade på mig, att jag skulle säga något men jag antar att han inte såg dom blöta prickarna som bildats på mina jeans. Alla våra minnen for förbi och jag kunde höra alla ord han någonsin sagt till mig. Det kändes som att vi satt tysta i flera minuter och det enda man hörde var ljudet av hans väckarklocka. Jag ställde mig upp hastigt och tog ett par snabba steg mot dörren.
- Vart ska du? sa han med ett förvånandsvärt tonfall.
- Jag hatar när folk ser mig gråta sa jag och stängde dörren till hans rum, i samma ögonblick stängdes alla dörrar mellan oss och dörren till mitt hjärta. Han hade inte längre rätt till nyckeln.



Texten har noll procent sanningshalt och det enda koppling till mig är att jag skrev den.

Satellite Heart



Någon gråter och du säger: "Den har inget att gråta över". Men det finns så mycket man inte vet. Det finns så mycket gömt och inlåst. Det finns för mycket ingen annan vet om. Man skulle bli förbryllad över allt en annan tänker.

You seem to disappear



Det går dåligt, du säger att du måste bättra dig. Skärpning! Nästa gång ska det gå bättre. Men så är du där igen. På gränsen ännu en gång. Dom flesta känner igen sig och har någon gång suttit i samma båt. Vissa kommer över ån, andra har fasnat i vassen.

Vad som behövs? En stor fet MOROT!

Dom vill att vi väljer sida..

Alla som har skilda föräldrar räck upp en hand, för jag vet att man känner igen sig på det här..

Vartifrån får dom rätten att klanka ner på varandra inför oss? Visst dom skildes av en anledning men inte behöver väl sånt gå ut över oss? Dom säger saker om varandra, negativa saker, till oss och tror det är en självklarhet att vi ska hålla med dom. Åh jag blir lika störd varje gång. Ingen tycker om att höra negativa saker om sina föräldrar..


Where's the love ?



Här sitter jag, med flera lager kläder och en filt runt mig. Piano musik spelas på högsta volym och jag fryser, jag fryser så. Jag har saker jag borde göra, jag har saker jag inte vill göra. Jag har saker inplanerat, jag har saker jag vill planera in istället. Tänker att kanske hjälper det om jag värmer lite mat? Får jag upp värmen får jag ljuset att brinna starkare? Det finns så mycket fint i mitt liv men något fattas. En pusselbit som är borta. Är det kärleken som kan värma min kropp och mitt hjärta?


HATE IT


När jag var på riktigt dålig humör i fredags fick jag för mig att göra en sånhär lista. Saker jag irriterar mig på och som du borde undvika..



1. Folk som avbryter när man pratar och/eller fortsätter själva på något man berättar. Det bubblar alltid inom mig när någon gör det, jdofseiofewefda. Kanske för att min morfar alltid gjort det när man pratar? Jag vet inte, men det är så jävla ohyfsatt och frusterande. Då lackar jag.

2. Dom som inte svarar på sms, och då menar jag vid en fråga, inte bara vid "vad gör du?" eller något annat meningslöst. Då är det lugnt. Men är det en fråga som det måste finnas ett svar till, då är det jävligt dåligt. Okej det finns vissa undantag, vissa, små. Men hur svårt kan det vara? Kanske har man inga pengar att svara med, då finns det något som heter ringa, det gör man genom att slå numret och trycka på lur. Finns ju faktiskt också något som heter hemtelefon. Visste ni det?

3. Dom som kritiserar sig själva, "jag är så dålig" och "jag är så tjock här.." osv. Kommer det från en 150 kilos person går det inte att säga "nej det är klart du inte är tjock". Men kommer det från någon med helt normal kroppsbyggnad är det så störande. Vid såna tillfällen försöker jag att inte säga "klart du inte är" även att det är det jag menar, men det är ju det dom vill höra och det handlar bara om bekräftelse, det som dom innerst inne vet att dom har när dom fått komplimanger utan tigga om det.

4. När någon ber om något/försöker få en att säga något utan att be om det rätt ut. Exempelvis pratar man med någon om att man ska göra något senare, den här personer säger massa saker som "åh, vad kul. Det har jag alltid velat göra" med mera för att få en att säga "vill du hänga med?" (dåligt exempel -  brukar oftast vara andra saker). Sånt hatar jag. Vill man något är det bara att fråga. Vill man ha något utan att fråga, ger jag det inte.

5. Folk som inte säger tack (min mamma är nog en bra exempel här). När någon berömmer dina kläder, t.ex. dina skor och säger "gud vad fina skor du har!" så svarar du "visst är dom?". Hallå? Varför är det så svårt att säga "Tack". Det är väl fan klart att du själv tycker dom är fina, det var ju därför du köpte dom.

VI DÖMMER



alla bara dömmer, dömmer och dömmer. Vet du inte vad som är under ytan så sluta döm. Allt har en orsak, så sluta döm. För det är vi väldigt duktiga på här i livet. Vi tar förhastade slutsatser och tänker inte en andra gång. Du och jag, vi dömmer. Det kan vara en svårighet, så döm inte. Man kan känna utan att berätta, så sluta döm.

Vart är världen påvägen?

Var inne på några olika o-hamn-bloggar, verkar vara värsta kriget om en "stulen pose". Det är så typiskt Oskarshamn.

Finns så många patetiska människor i den här staden och här kan man inte göra ett skit förens någon trampar. Alla vet allt om alla och alla har sex med alla. Man kan inte se ut som man vill, du kan inte ha en egen stil utan att få avskyvärda blickar. Man kan inte vara som man vill, har du en annan läggning blir du utpekat och folk skriker efter dig osv. Utöver allt det där är alla så fruktansvärt dömmande och går alltid på rykten i den här staden. Nu tror inte jag att jag är så mycket bättre. Jag kanske inte gillar allt med alla men jag försöker hålla det för mig själv eller diskutera det med kompisar, jag kastar inte dynga så att folk vet om det.

Det man inte vet skadas man inte av eller hur?
(i det här fallet lyckades jag väl inte, haha)

Strangest things

Har inte tänkt på det förens nu, hur mycket blottar man egentligen av sitt liv för cyperrymden? Allt du skriver, allt du tar bort, finns kvar i all evighet. Hur mycket känslosaker endel skriver ner på internet och hur många tänker på att alla, verkligen alla kan se det? Ja nu vill även våra mentorer ha våra blogg adresser. Mina föräldrar vet inte att jag har en blogg, hade dom vetat och hade dom läst, vart hade mitt privatliv varit då? Finns så många blottade känslor över internet. Jag ska ialla fall inte skriva ner mitt, längre. Det är ju faktiskt mitt privatliv och även att man gör det för att "det är skönt att skriva av sig" behöver man inte publicera det i cyperspace.

Jag kommer fortfarande skriva om min vardag osv, eftersom det är ju sånt alla kan veta hur eller hur.

All or nothing

a fresh start,
like i didn't really care
little fun in life
tear the limits out
'cous i don't care
what you'll think
or if you care
when it's still a wish
and no happy ending

all or nothing


That's how it goes..

we all got our rights and wrongs
our benefits and drawbacks
what we love and what we hate
are different from person to person
and that is what makes life great


Seasons change, people don't




ibland kommer bara något emellan, något litet blir stort
man sätter saker i fack och bestämmer sig för hur det ska vara
du glömmer hur det var och hur det egentligen ska vara
för du har bestämt dig och gör det bara därför
när det närmar sig slutet på klippavsatsen kommer det tillbaka
allt det där som var så bra, allt som man bara skrattade bort
man tittar ut över oändligheten och frågar sig själv:
varför blev det som det blev ?

Människor förändras inte, dom tänker i andra banor för ett tag.

RSS 2.0